Det är juni. För guds skull. Månaden av för mycket känslor, sentimentalitet och kanske någon slags depression också. Är det kanske för att man väntat så länge, och förväntningarna varit så höga? Sommaren brukar aldrig bli som man tänkt sig. Eller är det för att kvällarna är varma och ljusa, och man känner att det är nu Sverige vaknar till liv? Samtidigt som man själv är fast på samma ställe, i samma sits. Man hänger inte med i utvecklingen. Och efter månader av någon slags mental passivitet, med en känsla av tomhet (eller inga känslor alls), så kommer plötsligt känslorna pang bom crash och det blir lite för mycket att känna så stark glädje och sorg samtidigt när man inte kännt någotdera på så himla himla länge.
Jag ska vakna 06:29 imorgon och jag vet att jag borde sova. Det går inte. Är inte van vid att känna såhär mycket.
På något sätt är jag glad, samtidigt som jag inte känner några förhoppningar inför framtiden.

Om en vecka är det vår första dag i Berlin. Det ser jag fram emot. Faktiskt. Älskade älskade Berlin.

Röda naglar bruna fakeben nyklippt raklugg. Önskar att jag var bra på att spela tv-spel. Vill spela tv-spel.

Tror att jag förstod en sak idag förresten. Om min framtid.

Jag ska åka till Frankrike. Några månader.
Sen flytta till Berlin.
Eller tvärtom.

Scheissegal. Berlin-någonstans i Frankrike eller någonstans i Frankrike - Berlin.

Så.

Ha.