Den här bloggen är ju så himla sorglig. Läser tillbaka och känner inte igen mig. Hur sjuk jag var. Även om jag inte skrev om det just här så blir jag påmind om hur stor del av mitt liv som bestod av att ha ångest över mat. Hur jag inte kunde hänga i parken med mina vänner hela natten utan att ta med mig havregryn till frukosten, som jag hade mätt upp i rätt mängd så att det inte blev för mycket. Antagligen inte en hel portion.

Hur fysiskt dåligt jag mådde av det. Hur mycket panikångest jag hade.

Och jag kan inte sluta önska att nu-jaget var lite mer som då-jaget.

Jag är fortfarande sjuk. Men på ett annat sätt. Jag har kommit långt i min tillfriskningsprocess och jag vill jag vill jag vill så gärna bli frisk på riktigt. Samtidigt bekämpar jag dagligen den viljan medvetet genom att göra tvärtom.

Jag saknar kontrollen. Den obeskrivliga ångesten och alla tårar man fällde till följd av en måltid, eller inför en måltid, var inte så jävla trevligt. Men kontrollen jag hade avundas mitt nutida jag. Samtidigt så vet jag att den kontrollen egentligen inte var på riktigt. För desto mer kontroll man tog över maten; desto mer kontroll tappade man egentligen.

Allt det här är så jävla komplext. Jag orkar inte. Berlin gör det svårare.