En gång i tiden var det meningen att det här skulle bli min dagbok. Så varför inte bara vara ärlig. Om jag hade något att romatisera skulle jag nog göra det istället.

 

Jävla skitdag skitvecka skitmånad skitskitskit. Berlin I love you but you're bringing me down och allt det där.

 

Att jag kunde vara så naiv. Att jag kunde lura mig själv och min familj och mina vänner och hela ätstörningsenheten. Herregud, två månader är ju ingenting. Bara för att det gick bra i två månader så betyder det inte att man är frisk. Två månader av vad är det, tre år? Tre år av ätstört beteende. Alla år innan det med kroppsångest.

 

Två veckor i Berlin och sen var jag nere i skiten igen. Nu har det blivit vardag, så jag har nästan glömt bort att jag faktiskt hade två bra månader. Två månader var uppenbarligen inte tillräckligt, men om man mått dåligt i flera år så är det ändå en sån jävla stor grej. Innan var en vecka långt. Två månader kändes omöjligt innan. Men det gick. Nu känns det omöjligt igen.

 

Jävla skit. Älskar ju den här staden. Såklart. Men ärligt talat är det kanske inte en underbar stad jag behöver just nu. Jag behöver trygghet och tristess och familj och att få bli omhändertagen som ett barn när jag är ledsen. Jag behöver gå upp på morgonen, läsa vad det står på min matplan och följa den. Jag behöver inte stress över pengar och har jag råd att äta såhär oj nu var kylskåpet slut men den här dagen är dålig jag klarar inte av att gå ut och möta människor i mataffären. Jag var inte van vid rastlöshet och att ha tråkigt och jag stod inte ut med gatorna i småstaden, men är det värt att befinna sig här om de dåliga dagarna är regel istället för undantag?

 

Jag vet inte. Det kanske hade varit bättre om jag inte fått jobbet så att jag kunde åka hem.