Jag fick i mig en halv liter kaffe och tog mig till skolan. Lärde mig faktiskt något nytt, om satsdelar och ackusativ.

Mindre bra var att jag än en gång kände mig ignorerad av läraren. Vad är ens poängen med att gå dit om jag ändå kan lära mig lika bra på egen hand + slipper känna mig liten och dålig?

 

-

 

Kan bli så förundrad över att jag kan ta en promenad på tio, femton minuter och vara framme på den mest bombastiska av julskyltningar. Att det är så många ljusslingor på en gata att det skulle räcka till två svenska städer. Att jag kan gå och köpa ett par hörlurar klockan halv nio på kvällen och samtidigt passa på att klämma lite på kameror och cd-skivor; när jag i min hemstad skulle vara tvungen att vänta till dagen efter om klockan passerat 18:00. Att när jag kommer ut är det fortfarande full rusning och det luktar svagt av glühwein och starkt av korv. Att jag får bo här.

 

-

 

Känner mig som 14 år gammal. En fjortonåring som vill ligga på sängen med sin ipod och gråta över hur vacker och bra och förstående och allt-i-hela-världen musik kan vara. Himla med ögonen åt människorna i ens närhet och istället drömma om musiker. Dra sig undan och tänka ut koreografier till varje låt. Att bli likgiltig för det mesta förutom att få ta fram sina (nu nyinköpta) hörlurar och lyssna på samma låtar fyra, fem, sex gånger. Åka en eller två stationer extra, så att man kan lyssna lite längre. Somna till musiken på kvällen, känna att öronen kanske tjuter lite på morgonen.
Det känns lite pinsamt och patetiskt, men det är det som får mig att känna nu för tiden. Det är inte något jag vill, men jag kan inte ro för det. Kanske jag skulle byta p-piller? Att föredra celebriteter och tv-serier framför riktiga vänner kan inte vara bra. Det måste vara mina p-piller som spökar.