Please help me, Beyoncé
skit
En gång i tiden var det meningen att det här skulle bli min dagbok. Så varför inte bara vara ärlig. Om jag hade något att romatisera skulle jag nog göra det istället.
Jävla skitdag skitvecka skitmånad skitskitskit. Berlin I love you but you're bringing me down och allt det där.
Att jag kunde vara så naiv. Att jag kunde lura mig själv och min familj och mina vänner och hela ätstörningsenheten. Herregud, två månader är ju ingenting. Bara för att det gick bra i två månader så betyder det inte att man är frisk. Två månader av vad är det, tre år? Tre år av ätstört beteende. Alla år innan det med kroppsångest.
Två veckor i Berlin och sen var jag nere i skiten igen. Nu har det blivit vardag, så jag har nästan glömt bort att jag faktiskt hade två bra månader. Två månader var uppenbarligen inte tillräckligt, men om man mått dåligt i flera år så är det ändå en sån jävla stor grej. Innan var en vecka långt. Två månader kändes omöjligt innan. Men det gick. Nu känns det omöjligt igen.
Jävla skit. Älskar ju den här staden. Såklart. Men ärligt talat är det kanske inte en underbar stad jag behöver just nu. Jag behöver trygghet och tristess och familj och att få bli omhändertagen som ett barn när jag är ledsen. Jag behöver gå upp på morgonen, läsa vad det står på min matplan och följa den. Jag behöver inte stress över pengar och har jag råd att äta såhär oj nu var kylskåpet slut men den här dagen är dålig jag klarar inte av att gå ut och möta människor i mataffären. Jag var inte van vid rastlöshet och att ha tråkigt och jag stod inte ut med gatorna i småstaden, men är det värt att befinna sig här om de dåliga dagarna är regel istället för undantag?
Jag vet inte. Det kanske hade varit bättre om jag inte fått jobbet så att jag kunde åka hem.
+++
+ Beyoncé - XO
+ Kommer kunna förstå allt som sägs om fyra dagar. Kommer liksom kunna kommunicera självsäkert med kassörskor och folk i trappan. Och betala med svenska pengar <3333 hatar eurocent.
snygga män
nöjd med livet.
Min tid i Berlin är säkrad. Jag kan stanna här fram till sommaren, utan att behöva stressa över
- jobba?
vs.
- plugga?
och
-får jag studiemedel?
eller
- ska jag åka tillbaka till Sverige?
Slipper alla frågetecken nu. Är så jävla glad. Ska alltså passa barn i ett übermodernt hus. Får uppleva hela Berlinvåren och det bästa av försommaren. Skrev jag att jag är glad? Så jävla glad.
formidable.
Exakt ett år efter att jag grät varje minut i en vecka och sedan ringde akuten av smärtor får jag magsår igen. Kul skit! Det värsta är nog inte smärtorna i sig (eller jo), utan kanske faktumet att jag nu måste sluta dricka kaffe och öl igen. Utan att överdriva så känns det jävligt jobbigt. Om jag inte får i mig minst två koppar kaffe på morgonen/under dagen blir det bara skitdåligt alltihop. Är aldrig utvilad nu för tiden.
Annars då. Bra grejer:
- Killar som pratar Lund- eller Malmöskånska. Det är fan inte rättvist att vissa får hänga och hångla med såna.
- När det bara är några dagar kvar till lång ledighet (lång som i en vecka och typ fyra dagar).
- Att färga håret i någon annan färg än brunt eller rött eller svart eller blont.
- Podcasts.
- Solsken. Wie gesagt.
- Katter, alltså alltid. Katter. Bäst.
sehr schön
Tio plusgrader och sol i mitten av december, inte ett spår av snö. Så bra grej. Jag hade mer julkänsla i början av november än vad jag har nu, men ärligt talat så räcker det med en veckas vit vinter i Sverige, sen får Berlin gärna vara såhär när jag kommer tillbaka.
16/12
Idag krånglar allt. Berlin är soligt men resten känns mörkt och smutsigt.
Funderar istället på ytligare saker. Som hur jag ska gå till väga för att uppnå ovanstående hårfärg. Behöver mer färg i livet.
Ende des Jahres
Nyår brukar för mig mest betyda ångest och besvikelse för att det gångna året ännu en gång inte blev som man hoppades. Det brukar också betyda ångest över framtiden, att "fan, nu är det redan 20--, snart är jag vuxen på riktigt".
Av någon anledning känner jag inte så nu. Är verkligen inte där jag vill vara, men har ändå kommit längre än för ett år sedan. Har haft så otroligt många återfall, men också fler bra dagar och veckor än sedan innan jag blev sjuk för några år sedan. Oftast känns det hopplöst, men jag har ändå kommit väldigt långt.
För ett år sedan hade jag så mycket att se fram emot inför 2013. Nu vet jag inte någonting. Det är inget som ger mig ångest - men jag vill ändå ha någonting som får mig att känna att 2014 kommer bli så jävla bra. För 2013 har varit väldigt bra, om man jämför med 2012. Nästa år ska dock bli ännu bättre. Fler dagar då man orkar sig utanför dörren och inte får tårar i ögonen på tunnelbanan. Fler svinbra dagar då livet bara känns så jävla bra och roligt.
Nu måste jag bara komma på hur. Jag kan försöka fylla kalendern med roliga saker, men det är egentligen vardagen som är det svåra. Det är den man måste kämpa och jobba med.
11/12/13
Idag.
was ist passiert?
Jag fick i mig en halv liter kaffe och tog mig till skolan. Lärde mig faktiskt något nytt, om satsdelar och ackusativ.
Mindre bra var att jag än en gång kände mig ignorerad av läraren. Vad är ens poängen med att gå dit om jag ändå kan lära mig lika bra på egen hand + slipper känna mig liten och dålig?
-
Kan bli så förundrad över att jag kan ta en promenad på tio, femton minuter och vara framme på den mest bombastiska av julskyltningar. Att det är så många ljusslingor på en gata att det skulle räcka till två svenska städer. Att jag kan gå och köpa ett par hörlurar klockan halv nio på kvällen och samtidigt passa på att klämma lite på kameror och cd-skivor; när jag i min hemstad skulle vara tvungen att vänta till dagen efter om klockan passerat 18:00. Att när jag kommer ut är det fortfarande full rusning och det luktar svagt av glühwein och starkt av korv. Att jag får bo här.
-
Känner mig som 14 år gammal. En fjortonåring som vill ligga på sängen med sin ipod och gråta över hur vacker och bra och förstående och allt-i-hela-världen musik kan vara. Himla med ögonen åt människorna i ens närhet och istället drömma om musiker. Dra sig undan och tänka ut koreografier till varje låt. Att bli likgiltig för det mesta förutom att få ta fram sina (nu nyinköpta) hörlurar och lyssna på samma låtar fyra, fem, sex gånger. Åka en eller två stationer extra, så att man kan lyssna lite längre. Somna till musiken på kvällen, känna att öronen kanske tjuter lite på morgonen.
Det känns lite pinsamt och patetiskt, men det är det som får mig att känna nu för tiden. Det är inte något jag vill, men jag kan inte ro för det. Kanske jag skulle byta p-piller? Att föredra celebriteter och tv-serier framför riktiga vänner kan inte vara bra. Det måste vara mina p-piller som spökar.
Det känns lite pinsamt och patetiskt, men det är det som får mig att känna nu för tiden. Det är inte något jag vill, men jag kan inte ro för det. Kanske jag skulle byta p-piller? Att föredra celebriteter och tv-serier framför riktiga vänner kan inte vara bra. Det måste vara mina p-piller som spökar.
sommeil
10/12 2013 Börjar inte jättebra. Tanken på att gå till skolan, att sitta där och fortfarande inte förstå när man ska använda ackusativ- vs. dativändelser, känns allt annat än lockande. Jag har tappat all lust för skolan.
Kollar på Musikhjälpen och saknar nog Sverige lite. Eller saknar kanske är fel ord. Jag är nog mest bara sentimental. Jag vet i alla fall att jag ser mer fram emot att träffa min familj och få en paus än vad jag ser fram emot att komma hem och pressa in så många kompisträffar som möjligt på en vecka. När jag åker hem vill jag glömma Berlin för en stund, men jag vet att jag inte kommer få göra det. Alla kommer vilja veta allt allt allt och jag känner så mycket press att ha det så jävla bra varje sekund av varje dag. De kommer vilja höra om alla klubbar och barer och fyllor och killar och bakisbruncher. Jag vill bara hem och vila från alla intryck. Intensivchilla i en vecka och sen komma tillbaka. För jag vill tillbaka också. Berlin är det inga fel på.
bra saker.
alors
Bra sak med idag:
Har varit i ett fint villaområde i ett svindlande stort hus (kan också varit yrsel pga mens i och för sig men ja) och ätit pepparkaksmuffins och lussekatter och träffat två små oerhört dödligt söta pojkar som eventuellt kommer bli mina au pair-barn i vår. Trivdes så bra där, skulle bli så glad om jag fick flytta in dit. Blir så glad av barn. Och lussekatter.
lite mer livspepp
Varför bry sig om unga män i ens liv som har flickvänner men ändå fortsätter flörta med en månad ut och månad in eller unga män som är så egocentriska att man vill spy (men snygga och man har roligt tillsammans så man vill ändå ha dennes uppmärksamhet) när man kan bli förälskad i en musiker som man aldrig träffat men som gör genialisk dansmusik med nästan ännu bättre koreografier. Vissa låtar är hjärtskärande sorgliga men har samtidigt en puls som kräver att man vill dansa (den här alltså, när man tänker på att hans far dog i folkmordet i Rwanda blir det ännu sorgligare). I andra låtar kan han sjunga om uppbrott från en kvinnas perspektiv. Ilsket, kaxigt, ändock lättsamt och dansant. Är dessutom sjukt attraherad av hens dans och uttryck i den videon. Vet inte om det är sminket eller faktumet att män som dansar får mig på fall när som helst. När det dessutom är med känsla är det fan oetmotståndligt. Gift dig med mig.
Ännu bättre blir det om man vet att man ska få se denne musiker live. I Berlin. Själv dessutom. Ska dansa som jag inte har gjort på länge och bara ha det så jävla bra. Ärligt talat, är lite besatt. Så sjukt underskattad musiker. Lyssna och dansa och njut av franskan.
tous les mêmes
Önskar att jag kunde skriva mer om saker som typ vilka episka klubbnätter man haft i Berlin och hur man pratade med främlingar och hade det bra med vänner och hur bakis man är och hur man ska gå ner och köpa en halloumirulle och lära känna killarna som jobbar där så gott det går på några minuter och knagglig tyska.
Men
så är det inte.
Berlin stämmer. Där är jag.
Men jag är så off. Jag har varit så off sedan jag kom hit. Jag vet inte om jag faktiskt vill göra de sakerna, eller om jag bara önskar att jag ville göra de sakerna, för att det hör till den här staden. Man kan ju inte flytta till Berlin och helt plötsligt bli nykter innesittare liksom.
Mest tror jag att jag inte vill uppleva saker för att jag känner mig otillräcklig. Jag tänker på framtida resor och utekvällar och hur jävla kul det ska bli att dansa på festivaler. Tänker, då kommer jag duga och förtjäna det. Då kommer jag vara smal. Inte så miserabel.
För ett år sedan festade jag för att ha kul, men också för att glömma för en stund. Kunde dansa utan att bry mig om eventuella människor som kunde se.
Nu känns det jobbigt att gå genom en bar. Dessutom är jag ganska ensam. Jag har vänner, men jag känner inte att jag har hittat min klick. Helst en grupp som man inte alltid känner att min vill ändra på, för att de säger saker som är helt fel. Rasistiska kommentarer. Sexistiska skämt. Det känns som att jag har nöjt mig med några människor här bara för att inte vara ensam, men egentligen är jag kanske hellre ensam än är med människor som jag egentligen inte trivs med. Saknar att ha ett tryggt gäng som kan få en att slappna av.
moi ou elle
Den här bloggen är ju så himla sorglig. Läser tillbaka och känner inte igen mig. Hur sjuk jag var. Även om jag inte skrev om det just här så blir jag påmind om hur stor del av mitt liv som bestod av att ha ångest över mat. Hur jag inte kunde hänga i parken med mina vänner hela natten utan att ta med mig havregryn till frukosten, som jag hade mätt upp i rätt mängd så att det inte blev för mycket. Antagligen inte en hel portion.
Hur fysiskt dåligt jag mådde av det. Hur mycket panikångest jag hade.
Och jag kan inte sluta önska att nu-jaget var lite mer som då-jaget.
Jag är fortfarande sjuk. Men på ett annat sätt. Jag har kommit långt i min tillfriskningsprocess och jag vill jag vill jag vill så gärna bli frisk på riktigt. Samtidigt bekämpar jag dagligen den viljan medvetet genom att göra tvärtom.
Jag saknar kontrollen. Den obeskrivliga ångesten och alla tårar man fällde till följd av en måltid, eller inför en måltid, var inte så jävla trevligt. Men kontrollen jag hade avundas mitt nutida jag. Samtidigt så vet jag att den kontrollen egentligen inte var på riktigt. För desto mer kontroll man tog över maten; desto mer kontroll tappade man egentligen.
Allt det här är så jävla komplext. Jag orkar inte. Berlin gör det svårare.
Hur fysiskt dåligt jag mådde av det. Hur mycket panikångest jag hade.
Och jag kan inte sluta önska att nu-jaget var lite mer som då-jaget.
Jag är fortfarande sjuk. Men på ett annat sätt. Jag har kommit långt i min tillfriskningsprocess och jag vill jag vill jag vill så gärna bli frisk på riktigt. Samtidigt bekämpar jag dagligen den viljan medvetet genom att göra tvärtom.
Jag saknar kontrollen. Den obeskrivliga ångesten och alla tårar man fällde till följd av en måltid, eller inför en måltid, var inte så jävla trevligt. Men kontrollen jag hade avundas mitt nutida jag. Samtidigt så vet jag att den kontrollen egentligen inte var på riktigt. För desto mer kontroll man tog över maten; desto mer kontroll tappade man egentligen.
Allt det här är så jävla komplext. Jag orkar inte. Berlin gör det svårare.
I need direction to perfection.
Jag lider nog av någon slags kronisk bitterhet som bara gömmer sig vid få tillfällen, vid helger som egentligen inte är på riktigt. När ett måste är över kommer nya, vill bara ha lite lugn och ro att läsa och inte bry mig om någonting alls, inte ens ha några sjuka tankar som tar min tid och kraft och glädje.
nachdenklich
Har jag alltid varit mer mogen som det kallas än andra i min ålder eller har jag bara försökt distansera mig? Arton år och känner mig som ett barn. Ett barn som vuxit ur sina föräldrar och allt vad det innebär. Om ett år: nitton år, tagit studenten, säkerligen massa framtidspanikångest, om inte frisk så i alla fall en lång bit på vägen, skiträdd och skitpepp och planerar och ställer in och köper en biljett och hej svejs. Hoppas jag. Jag kan verkligen inte förstå HUR jag ska klara av ett enda prov till, eller rapport- och uppsatsskrivning och muntlig redovisning och skitsnack och dåliga lärare och dumma klasskamrater.
der Wald die Wälder
Ingen av oss förtjänade din tacksamhet men var det kanske bara ditt sätt att visa att du ville något mer? För visst var väl ditt tack till mig lite mer genuint och kramen mellan oss två varmare än den mellan er?
Bandet vars musik kan framkalla både ren glädje och ångest hos mig hade precis lämnat scenen och din eufori var likvärdig min, mitt blod var inte förgiftat av alkohol utan av musik och sommar och kärlek och något slags självförtroende, men när vi skulle gå vidare tillsammans sprang jag därifrån. Det var inte av rädsla eller brist på intresse, snarare endorfiner och lycka som tog över mitt omdöme och förstörde. Jag letade efter dig och trots att du skulle komma och trots att det var litet fann jag dig inte någonstans. Jag känner varken ditt namn eller ansikte men du väckte något som jag själv sprang ifrån.
