Jag lider nog av någon slags kronisk bitterhet som bara gömmer sig vid få tillfällen, vid helger som egentligen inte är på riktigt. När ett måste är över kommer nya, vill bara ha lite lugn och ro att läsa och inte bry mig om någonting alls, inte ens ha några sjuka tankar som tar min tid och kraft och glädje.

Har jag alltid varit mer mogen som det kallas än andra i min ålder eller har jag bara försökt distansera mig? Arton år och känner mig som ett barn. Ett barn som vuxit ur sina föräldrar och allt vad det innebär. Om ett år: nitton år, tagit studenten, säkerligen massa framtidspanikångest, om inte frisk så i alla fall en lång bit på vägen, skiträdd och skitpepp och planerar och ställer in och köper en biljett och hej svejs. Hoppas jag. Jag kan verkligen inte förstå HUR jag ska klara av ett enda prov till, eller rapport- och uppsatsskrivning och muntlig redovisning och skitsnack och dåliga lärare och dumma klasskamrater.

Ingen av oss förtjänade din tacksamhet men var det kanske bara ditt sätt att visa att du ville något mer? För visst var väl ditt tack till mig lite mer genuint och kramen mellan oss två varmare än den mellan er?

Bandet vars musik kan framkalla både ren glädje och ångest hos mig hade precis lämnat scenen och din eufori var likvärdig min, mitt blod var inte förgiftat av alkohol utan av musik och sommar och kärlek och något slags självförtroende, men när vi skulle gå vidare tillsammans sprang jag därifrån. Det var inte av rädsla eller brist på intresse, snarare endorfiner och lycka som tog över mitt omdöme och förstörde. Jag letade efter dig och trots att du skulle komma och trots att det var litet fann jag dig inte någonstans. Jag känner varken ditt namn eller ansikte men du väckte något som jag själv sprang ifrån.

Att skriva om "svensk politik och förvaltning" på sitt kanske sista riktiga sommarlov är inte det mest underhållande jag kan komma på. Inte heller tysk grammatik, men det känns lite mer relevant för min framtid. Vill bara ägna nätterna åt tv-serier, morgnarna åt att sova och helgerna åt att konsumera alkohol, och att sova ännu mer. Detta har ännu inte lyckats kombineras med nämnda studier på ett bra sätt. I alla fall inte ännu.

 

 

(Det som känns mest lockande är tv-serierna).

 

friedrichshain som jag aldrig kommer kunna uttala man alltid älska.

Jag har läst tyska i två terminer. Jag hoppade upp en nivå för att den första var för enkel. Utan att ljuga var jag bäst i första gruppen, och trots att jag bara läst andra steget i någon vecka fick jag bästa resultatet av alla i den andra gruppen också. Läraren säger att jag kan. Högsta betyg rakt igenom. Läser på egen hand på några veckor istället för att göra det på två terminer med en lärare och grupp till hjälp. Ändå blir jag så jävla osäker. Så fort jag ska sätta mig och skriva en text eller förbereda en muntlig redovisning på tyska känns det omöjligt. Jag är värdelös på grammatik. I alla språk. Men trots kasus och verb med omljud och imperfekt kanske jag faktiskt kan. Men eftersom jag inte tror på mig själv på riktigt så ger jag upp. Och det är så jävla värdelöst att ha dåligt självförtroende. Har i ungefär sju år velat flytta till Berlin men min jävla rädsla och osäkerhet kanske sätter stopp. Rädd att inte ta mig fram med språket, rädd att inte träffa någon, rädd att misslyckas. Men. Nu har jag faktiskt bestämt mig. Om ett år ska jag dit. Ensam. Och jag har nog aldrig längtat efter att ta studenten såhär mycket.