Ingen av oss förtjänade din tacksamhet men var det kanske bara ditt sätt att visa att du ville något mer? För visst var väl ditt tack till mig lite mer genuint och kramen mellan oss två varmare än den mellan er?

Bandet vars musik kan framkalla både ren glädje och ångest hos mig hade precis lämnat scenen och din eufori var likvärdig min, mitt blod var inte förgiftat av alkohol utan av musik och sommar och kärlek och något slags självförtroende, men när vi skulle gå vidare tillsammans sprang jag därifrån. Det var inte av rädsla eller brist på intresse, snarare endorfiner och lycka som tog över mitt omdöme och förstörde. Jag letade efter dig och trots att du skulle komma och trots att det var litet fann jag dig inte någonstans. Jag känner varken ditt namn eller ansikte men du väckte något som jag själv sprang ifrån.