En gång i tiden var det meningen att det här skulle bli min dagbok. Så varför inte bara vara ärlig. Om jag hade något att romatisera skulle jag nog göra det istället.

 

Jävla skitdag skitvecka skitmånad skitskitskit. Berlin I love you but you're bringing me down och allt det där.

 

Att jag kunde vara så naiv. Att jag kunde lura mig själv och min familj och mina vänner och hela ätstörningsenheten. Herregud, två månader är ju ingenting. Bara för att det gick bra i två månader så betyder det inte att man är frisk. Två månader av vad är det, tre år? Tre år av ätstört beteende. Alla år innan det med kroppsångest.

 

Två veckor i Berlin och sen var jag nere i skiten igen. Nu har det blivit vardag, så jag har nästan glömt bort att jag faktiskt hade två bra månader. Två månader var uppenbarligen inte tillräckligt, men om man mått dåligt i flera år så är det ändå en sån jävla stor grej. Innan var en vecka långt. Två månader kändes omöjligt innan. Men det gick. Nu känns det omöjligt igen.

 

Jävla skit. Älskar ju den här staden. Såklart. Men ärligt talat är det kanske inte en underbar stad jag behöver just nu. Jag behöver trygghet och tristess och familj och att få bli omhändertagen som ett barn när jag är ledsen. Jag behöver gå upp på morgonen, läsa vad det står på min matplan och följa den. Jag behöver inte stress över pengar och har jag råd att äta såhär oj nu var kylskåpet slut men den här dagen är dålig jag klarar inte av att gå ut och möta människor i mataffären. Jag var inte van vid rastlöshet och att ha tråkigt och jag stod inte ut med gatorna i småstaden, men är det värt att befinna sig här om de dåliga dagarna är regel istället för undantag?

 

Jag vet inte. Det kanske hade varit bättre om jag inte fått jobbet så att jag kunde åka hem.

+ Beyoncé - XO

+ Kommer kunna förstå allt som sägs om fyra dagar. Kommer liksom kunna kommunicera självsäkert med kassörskor och folk i trappan. Och betala med svenska pengar <3333 hatar eurocent.

Min tid i Berlin är säkrad. Jag kan stanna här fram till sommaren, utan att behöva stressa över

 

- jobba? 

vs.

- plugga?

och

-får jag studiemedel?

eller

- ska jag åka tillbaka till Sverige?

 

Slipper alla frågetecken nu. Är så jävla glad. Ska alltså passa barn i ett übermodernt hus. Får uppleva hela Berlinvåren och det bästa av försommaren. Skrev jag att jag är glad? Så jävla glad.

Exakt ett år efter att jag grät varje minut i en vecka och sedan ringde akuten av smärtor får jag magsår igen. Kul skit! Det värsta är nog inte smärtorna i sig (eller jo), utan kanske faktumet att jag nu måste sluta dricka kaffe och öl igen. Utan att överdriva så känns det jävligt jobbigt. Om jag inte får i mig minst två koppar kaffe på morgonen/under dagen blir det bara skitdåligt alltihop. Är aldrig utvilad nu för tiden. 

 

 

Tio plusgrader och sol i mitten av december, inte ett spår av snö. Så bra grej. Jag hade mer julkänsla i början av november än vad jag har nu, men ärligt talat så räcker det med en veckas vit vinter i Sverige, sen får Berlin gärna vara såhär när jag kommer tillbaka.

 

Nyår brukar för mig mest betyda ångest och besvikelse för att det gångna året ännu en gång inte blev som man hoppades. Det brukar också betyda ångest över framtiden, att "fan, nu är det redan 20--, snart är jag vuxen på riktigt".

 

Av någon anledning känner jag inte så nu. Är verkligen inte där jag vill vara, men har ändå kommit längre än för ett år sedan. Har haft så otroligt många återfall, men också fler bra dagar och veckor än sedan innan jag blev sjuk för några år sedan. Oftast känns det hopplöst, men jag har ändå kommit väldigt långt.

 

För ett år sedan hade jag så mycket att se fram emot inför 2013. Nu vet jag inte någonting. Det är inget som ger mig ångest - men jag vill ändå ha någonting som får mig att känna att 2014 kommer bli så jävla bra. För 2013 har varit väldigt bra, om man jämför med 2012. Nästa år ska dock bli ännu bättre. Fler dagar då man orkar sig utanför dörren och inte får tårar i ögonen på tunnelbanan. Fler svinbra dagar då livet bara känns så jävla bra och roligt.

 

Nu måste jag bara komma på hur. Jag kan försöka fylla kalendern med roliga saker, men det är egentligen vardagen som är det svåra. Det är den man måste kämpa och jobba med.

 

Jag fick i mig en halv liter kaffe och tog mig till skolan. Lärde mig faktiskt något nytt, om satsdelar och ackusativ.

Mindre bra var att jag än en gång kände mig ignorerad av läraren. Vad är ens poängen med att gå dit om jag ändå kan lära mig lika bra på egen hand + slipper känna mig liten och dålig?

 

-

 

Kan bli så förundrad över att jag kan ta en promenad på tio, femton minuter och vara framme på den mest bombastiska av julskyltningar. Att det är så många ljusslingor på en gata att det skulle räcka till två svenska städer. Att jag kan gå och köpa ett par hörlurar klockan halv nio på kvällen och samtidigt passa på att klämma lite på kameror och cd-skivor; när jag i min hemstad skulle vara tvungen att vänta till dagen efter om klockan passerat 18:00. Att när jag kommer ut är det fortfarande full rusning och det luktar svagt av glühwein och starkt av korv. Att jag får bo här.

 

-

 

Känner mig som 14 år gammal. En fjortonåring som vill ligga på sängen med sin ipod och gråta över hur vacker och bra och förstående och allt-i-hela-världen musik kan vara. Himla med ögonen åt människorna i ens närhet och istället drömma om musiker. Dra sig undan och tänka ut koreografier till varje låt. Att bli likgiltig för det mesta förutom att få ta fram sina (nu nyinköpta) hörlurar och lyssna på samma låtar fyra, fem, sex gånger. Åka en eller två stationer extra, så att man kan lyssna lite längre. Somna till musiken på kvällen, känna att öronen kanske tjuter lite på morgonen.
Det känns lite pinsamt och patetiskt, men det är det som får mig att känna nu för tiden. Det är inte något jag vill, men jag kan inte ro för det. Kanske jag skulle byta p-piller? Att föredra celebriteter och tv-serier framför riktiga vänner kan inte vara bra. Det måste vara mina p-piller som spökar.

 

 

 

 

Varför bry sig om unga män i ens liv som har flickvänner men ändå fortsätter flörta med en månad ut och månad in eller unga män som är så egocentriska att man vill spy (men snygga och man har roligt tillsammans så man vill ändå ha dennes uppmärksamhet) när man kan bli förälskad i en musiker som man aldrig träffat men som gör genialisk dansmusik med nästan ännu bättre koreografier. Vissa låtar är hjärtskärande sorgliga men har samtidigt en puls som kräver att man vill dansa (den här alltså, när man tänker på att hans far dog i folkmordet i Rwanda blir det ännu sorgligare). I andra låtar kan han sjunga om uppbrott från en kvinnas perspektiv. Ilsket, kaxigt, ändock lättsamt och dansant. Är dessutom sjukt attraherad av hens dans  och uttryck i den videon. Vet inte om det är sminket eller faktumet att män som dansar får mig på fall när som helst. När det dessutom är med känsla är det fan oetmotståndligt. Gift dig med mig.

 

Ännu bättre blir det om man vet att man ska få se denne musiker live. I Berlin. Själv dessutom. Ska dansa som jag inte har gjort på länge och bara ha det så jävla bra. Ärligt talat, är lite besatt. Så sjukt underskattad musiker. Lyssna och dansa och njut av franskan.